Trängsel, mötesplatser och ensamhet

Vi vet sedan tidigare undersökningar att kollektivtrafiken är en av de viktigaste parametrarna för att motverka ensamhet. Att ha möjlighet att förflytta sig utökar chanserna till socialt umgänge, men den här frågan visar också på vikten av naturliga mötesplatser i närområdet, vilket hållplatser blir. Var fjärde svarande uppger att kollektivtrafiken bidrar till nya och bättre sociala kontakter med människor i närområdet.

”Kollektivtrafiken skapar ett lokalt flöde av gång- och cykeltrafik som ger en spontan kontaktyta med vänner och grannar, men det ger även interaktioner med helt nya människor. För många sker flera av de sociala kontakterna inom närområdet där de bor, inte minst under pandemin då vi spenderar mer tid hemma. Man kan säga att en stad är som en serie av sammanhängande byar med lokalt baserade relationer i närområdet. Självklart skiljer det sig åt från område till område, beroende på om det exempelvis finns utrymmen för sociala interaktion och spontana mötesplatser. Forskning* visar också att där det finns kollektivtrafik skapas fler och nya sociala relationer, medan områden med större flöde av motorfordonstrafik minskar antalet sociala relationer mellan grannar.”

Parker och grönområden är viktiga för en stad och dess invånare ur många aspekter, inte minst för rekreation men också för den biologiska mångfalden, för att skapa skugga och agera vattenmagasin vid översvämningar. Men i och med pandemin skapades ytterligare ett starkt argument - människor behövde platser att vistas på utomhus utan trängsel. Under pandemin har exempelvis hemarbetet ökat kraftigt vilket fört med sig att den dagliga vardagsmotionen minskat för många. Beräkningar visar att kollektivtrafiken minskar vårdkostnaderna till följd av promenaderna och cykelturerna till och från hållplatser och stationer med 250 miljoner kronor per år.* De som har gjort en kollektivtrafikresa rör sig i genomsnitt 1,3 kilometer per dag till fots i anslutning till kollektivtrafiken. 

Majoriteten av de svarande i WSPs undersökning uppger att pandemin gjort dem medvetna om hur viktigt det är att det finns platser för rekreation och motion. Om det rådande läget med pandemin kommer fortsätta är det alltså viktigt ur ett folkhälsoperspektiv såväl som ur ett ekonomiskt perspektiv för sjukvården att vi satsar mer på bostadsnära grönområden. Det finns också ett utökat behov av att satsa på gång- och cykelinfrastruktur. Under pandemin har vi sett ett ökat intresse för cykling och gång (se även studien Så påverkas pendlingsvanor av en pandemi – en mobilitetstudie under unika förutsättningar) och på många håll i världen har städer snabbt byggt eller omfördelat gatuutrymmet till fördel för cykel och gång.

”Vi ser att pandemin har lett till att invånare upptäckt och nyttjat parker och naturområden i sin närmiljö i högre utsträckning, vilket också lett till högre slitage. Om det höga nyttjandet kvarstår kommer vi se ett mycket större behov av såväl större som fler parker i våra städer. Dessutom kan vi se att det behövs ett bredare spektrum av utomhusaktiviteter och miljöer eftersom människor nu börjar upptäcka allt man kan göra utomhus. Vi befinner oss vid en kritisk punkt då det till stor del är upp till politiker att fatta beslut om hur vi ska satsa på vår offentliga miljö. Detta är ett bra tillfälle för en sådan omställning eftersom det finns en bred opinion för den här typen av satsningar. Stora städer har redan fattat omfattande beslut för grönare miljöer, till exempel satsar Manchester 23 miljoner pund i statligt coronastöd för anläggning av en helt ny stadspark på 26 000 kvadratmeter och flertalet städer i världen har snabbt byggt ut cykel- och gångbanor. Då är det viktigt att vi som planerar och utformar städer bidrar med vår kunskap och tydligt visar på fördelarna det ger att satsa på grönare städer, utomhusvistelse och de positiva effekter det har på den fysiska såväl som den psykiska hälsan.”

*WSP har på uppdrag av Svensk Kollektivtrafik analyserat hur kollektivtrafiken påverkar kommuner och regioner.